Lena Andersson, författare och krönikör i Dagens Nyheter, hade en rolig och tänkvärd krönika i lördags, 7 februari. Det handlade om bankaffärer. Hennes bank som hon haft i många år och där hon kände sig trygg erbjöd henne 0% i ränta på insatta pengar. Just det, 0%. Är det någon som känner igen sig?
En god vän föreslog att hon skulle satsa på Avanza som kunde erbjuda betydligt bättre ränta. Men då hamnade hon i ett känslomässigt dilemma; Nordea hade varit hennes bank, där kände hon sig trygg, där hade hon sin bankman. Det var som ett tryggt äktenskap. Om hon skulle flytta alla, eller delar av sina pengar till en uppstickare som Avanza så skulle det kännas som hon svek, som hon hade en hemlig älskare. Visserligen gav denne älskare fantastiska upplevelser, men ändå. Tänk om han bara försvann en dag? Nej då var det bättre att hålla sig till det invanda. Trots 0%.
Jag tänkte: tänk om det är så många av oss medlemmar i Equmeniakyrkan har i relation till Svenska kyrkan. Vi som är medlemmar i båda trossamfunden (ja, jag är det sedan några år därför att min arbetsgivare krävde det om jag skulle arbeta som kantor). Vi tillhör Svenska kyrkan – för säkerhets skull. Den har ju alltid funnits, och kommer väl alltid att finnas? Visserligen får jag bättre ”utdelning” på mitt medlemskap i en frikyrka, men det är ändå som att ha ett litet ”vänsterprassel”. Maken ser jag inte mycket av, bryr jag mig inte så mycket om eller träffar särskilt ofta. Men jag vill att hen ska finnas där för mig när jag behöver det. Just nu har jag mer glädje och utbyte av min ”älskare”, den varma, goa och kärleksfulla relationen som betyder så mycket för mig och som utmanar mig i mitt vardagsliv.
Tänk om vi skulle våga satsa helhjärtat på vårt medlemskap i S:t Jakob, betrakta Equmeniakyrkan som en riktig kyrka och avsluta vårt konto i den gamla banken?! Inte för att det är något fel med henne utan för att du inte ska behöva vara så vankelmodig. Så ta och se över dina medlemskap och medel, låt S:t Jakob få din kyrkoavgift och lev lyckliga i alla era dar.
Leif Tullhage