Detta var min predikan på samlingssöndagen – 9 sept.
Johannesevangeliet 17:9–11 – Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.
Ärkebiskop Nathan Söderblom, som var en hängiven ekumen vid förra sekelskiftet, gjorde ett under när han lyckades samla de flesta kristna ledare till det stora ekumeniska mötet i Stockholm i augusti 1925, för exakt 90 år sedan. Den kyrka som saknades var den Romersk-katolska. Ekumeniken var för honom en väg till fred i världen, för han såg, liksom vi hur religionen kan splittra mänskligheten. Detta renderade bl.a. i att Nathan Söderblom tilldelades Nobels fredspris 1930. Kyrkan, menade man vid Stockholmsmötet, kunde inte stå vid sidan av samhället utan måste engagera sig i den enskildes sociala och ekonomiska situation och framför allt förebygga uppkomsten av krig. Så här säger han i ett radiopredikan 1929:
…Det är vår förbannelse att vi vänja oss vid det som är orätt. Det hör till Kristi styrka att han aldrig vande sig vid det orätta, utan led därav och beivrade det hur ingrott, hur invant, hur självklart det än var.
Hör vad det gäller: Varför skola lärjungarna vara ett i Fadern och Sonen? Svar: för att världen må tro att Gud har sänt Kristus. Vi förhindra människornas tro på honom.
…Ljuder icke ropet högre och vidsträcktare än förut: Var är kristi kyrka? Var äro Mästarens, Fridsfurstens efterföljare?
Dagens Nyheter 3 september rapporterar. I en debattartikel på torsdagen i den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver den ungerske presidenten Viktor Orbán att hans land nu översvämmas av flyktingar som till största delen är muslimer, och att detta är viktigt att påpeka, eftersom ”Europa och europeisk kultur har kristna rötter”.
”Eller är det inte alarmerande i sig att Europas kristna kultur knappt är i position att upprätthålla Europas egna kristna värderingar?”
Vi kan bara gissa vad Nathan Söderblom skulle ha sagt om denna historieskrivning. Vad säger du? När blev kristendomen ett verktyg att splittra världen? Jesus ber, i dagens text, Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. (Bild Thorvaldsens Kristus)
Men vad hände med vår evangeliska ekumenik när vi bildade Equeniakyrkan? Tidigare fanns ett öppet samarbete över samfundsgränserna, men det är som om vi blivit litet för självupptagna för att kunna vänja oss vid vårt eget nya samfund.
Vi behöver lyfta blicken…
Det som sker på kontinenten, på medelhavet, vid gränskontrollerna drabbar också oss. Mest kanske känslomässigt, men i längden också praktiskt. Flera av er har kanske redan gett en gåva eller visat ert engagemang för flyktingkatastofens offer. Vi behöver ge våra folkvalda råg i ryggen när de ska fatta beslut om humanitära insatser. Vi behöver göra allt vi kan för att förhindra främlingsfientliga uttalanden och lögner att spridas och ta plats i det offentliga rummet och på internet.
Jag kan ana hur Kristus står där på stranden och tröstar treårige Alans pappa när han står med sitt döda barn i famnen. Jesus frågar inte om Abdullah Kurdi tror på honom, om han är kristen. Jesus ser en medmänniska i nöd. Det räcker. Kärleken känner inga religionsgränser, eller skillnader mellan människor. Jag ber att de ska bli ett.
Det unika i Stockholmsmötet 1925 var att evangeliska och ortodoxa kristna kunde mötas, samtala och be tillsammans. Freden var viktigare än läromässiga meningskiljaktigheter. Idag upplever vi en bedövande tystnad från flera ortodoxa kyrkoledare som istället för att värna ekumeniken försvarar sina nationella intressen. Vi ser det i t.ex. Ryssland på ett skrämmande sätt.
Hur var det Söderblom sa: …Ljuder icke ropet högre och vidsträcktare än förut: Var är kristi kyrka? Var äro Mästarens, Fridsfurstens efterföljare?
Här är vi Herre, vad skall vi göra, hur skall vi tro?
Paulus svarar: Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.
Nathan Söderblom hade, efter en kris som ung teologie student, funnit grundhållningen i sitt liv som bar honom hela hans liv: [Alfred Ritschls teologi] Söderblom berättar ”spörsmålet om kristendomens sanning…[flyttas]från frågan om själva bokens och bokstavens ofelbarhet till Guds levande uppenbarelse i historien, fulländad i Jesus Kristus och fortsatt i varje benåda människosjäl”.
Alltså dispyter i kyrkan om sanningen och hårklyverier om vissa Paulusord är fruktlösa, den kristna tron hör amman med vårt vardagsliv, vår medmänskliga ställningstaganden, vårt politiska engagemang – ja, helt enkelt på tron att Gud lever med oss och verkar i historien och i samtiden. Det är också grunden i den metodistiska teologin.
Så detta är din och min och S:t Jakobs uppgift. Vi säger så här om oss själva: »S:t Jakobs kyrka vill vara en kyrka mitt i livet«.
Eller som det står i stadgarna
• Kristus blir synlig genom de troendes gemenskap och i församlingens uppdrag att förkunna evangeliet och praktisera kärlekens tjänst bland människor.
Eftersom livet är större än kyrkan, eftersom det är i Gud »Vi lever och rör oss och är till« så är det här i världen som vi behöver bli ett, du och jag och de andra; Syrianer och Romer och Stockholmare och Muslimer och Tonåringar och Gaisare, de som är kritiska till kyrkan och karismatiker och… You name it.
»Jag ber att de alla ska bli ett…«
Men varför ber inte Jesus för världen den där gången som Johannes citerar?
»Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.«
Har jag haft fel hela denna predikan? Ska vi som kristna bara ägna oss åt oss själva. Har Victor Orbán rätt? Är Europa en kristen klubb som inte kan släppa in oliktänkande för då går det sönder?
NEJ, det har han inte. För Jesus är inte »världen« den gamla frikyrkliga uppdelningen och syndakalogerna med galoscher, dans, romaner, rökning, utomäktenskapliga förbindelser eller bara självständigt uppträdande. Det handlar om mycket djupare värderingar och beteenden.
»Världen« är inte därutanför, utan finns redan i kyrkan. Då menas världen som ett omänskligt, egoistiskt, protektionistiskt sätt att leva. I den kristna församlingen är världen verkligen närvarande med sin splittring. För detta ber inte Jesus, detta är inget som skall bevaras. Hur var det Söderblom sa 1929:
Det är vår förbannelse att vi vänja oss vid det som är orätt.
Var övertygade om att Jesus ber för oss, i detta nu. Vi är inneslutna i hans förbön för en mänsklig och kristen gemenskap,en gemenskap som inte bygger murar utan öppnar för flyktingen som kommer över bergen för att söka skydd och en fristad. För en gemenskap som inte skingrar och låter 3-åringar drunkna i Medelhavet utan för en gemenskap präglad av kärlek för sin medmänniska och ett öppet, generöst hjärta.
Det uppdraget har vi alltid haft som S:t Jakobs församling och det skall vi fortsätta att förvalta. Tillsammans i Jesu namn. Så vill jag att vi börjar detta nya arbetsår i vår församling. Om ni håller med mig så säger ni också…:
Amen.