Varför ber vuxna människor barnaböner?

Den frågan ställde jag mig själv efter att vår styrelse avslutade sitt sammanträde med ”Gud som haver”. Borde inte vuxna människor ha ett vuxet språk i sina böner?

Men så slog det mig, att be en barnabön väcker något djupt inom oss. Förmodligen den känsla av trygghet som bönen innebar när man var barn. Och den känslan kommer nu till oss igen. Bön handlar ju sällan om en intellektuell övning eller tävlan vem som ber vackrast. Kanske är barnaböner något så viktigt som regression i jagets tjänst, alltså en förmåga till barnslig lek för att jag skall bli hel som människa.

Därför bad jag människor i S:t Jakobs församling att berätta om sina barnaböner. Här är svaren jag fick.

Hej!
Det här är min barnabön som jag hade upptejpad på väggen ovanför min säng. Och efter Gud som haver så brukade jag läsa den. Jag lärde mej den utantill. Jag vet inte var jag fick den ifrån. Kanske från söndagskolan. Men det var inte mamma o pappa som införde den. Det gjorde jag själv. / Maria

”Nu kryper jag ner i min sköna säng.
Det är skönt att somna.
Du är här Gud.
Du är nära mig.
Du är så nära mig som mina lakan.

Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
Det är skönt att veta. Amen”

---

Min barnabön, eller rättare sagt den jag sjöng för våra barn;

”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord.
Både gul och röd och svart gör det samma har han sagt
ty han älskar oss på Jorden allihop”

(vet ej ens om den är rätt men så sjöng vi) Tänk så bra den passer med det budskapet nu I våra tider. Själv fick vi alltid läsa ”Gud som haver” när jag var liten.

---

På flickscouternas läger bad vi:

”Thank you for the food we eat.
Thank you for the friends we meet.
Thank you for the birds that sing.
Tank you, God, for everything.”

En annan bordsbön löd:

”God is great,
God is good.
Let us thank Him
for our food. Amen”

---

Att barn tycker det är roligt att leka med ord är inget nytt. Speciellt med allvarliga och heliga ord. Så här skojade min bror till det:

”Rub-a-dub-dub!
Thanks for the grub!
Yea, God!”