Vi får aldrig låta de revolutionära idéerna tystna!
Jag har just njutit av ett fantastiskt program på SVTPlay från i söndags 2 oktober – ”Ödessymfonin – så kom den till”. Det handlar alltså om Ludvig van Beethovens 5:e symfoni från 1808 med det berömda temat av fyra toner i en fallande c-mollters: g, g, g, ess. Programmet är en engelsk musikdokumentär från BBC. Mästerdirigenten och musikforskaren John Eliot Gardiner är vår guide till Ludwig van Beethoven, hans omvälvande tid och hemligheterna bakom Beethovens femma. Med hjälp av internationella musikforskare och sina egna erfarenheter dechiffrerar Gardiner musiken och dess budskap. Resultatet är häpnadsväckande.
Med start i den unge och begåvade Ludwigs liv visar programmet på hur han tidigt hemma i Bonn fascineras och influeras av den franska revolutionens idéer om Frihet, Jämlikhet och Broderskap. En av hans första sånger är en tonsättning av Gottlieb Konrad Pfeffels text ”Ein Freie Mann”.
Steg för steg går John Eliot Gardiner tillsammans med en engelsk musikjournalist igenom 5:an och illustrerar det med sin egen orkester Orchestre Révolutionnaire et Romantique. Här upptäcker man att ett par av temana i respektive första och fjärde satsen är direkta citat av sånger som sjöngs i den franska revolutionen. Men vi får också veta om Beethovens ilska över att Napoleon utropar sig till Kejsare. Ludwigs tredje symfoni från 1804 var tänkt som en hyllning till Bonaparte men efter Napoleons kejsarkröning stryker Beethoven över namnet på titelsidan av partituret så ilsket att han gör sönder papperet. Titeln ändras sedan till Eroican.
I dagens (7 oktober) DN skriver den före detta engelske EU-kommissionären Chris Pattern om den förvirrade politiska situationen i dagens Europa. Han beskriver hur populisterna väller fram i hela Europa med förenklade svar på komplicerade frågor och hur man jagar en fiende som man kan ge skulden. Han avslutar: ”Om vi viker undan för populisterna eller kopierar deras taktik och argument försvagar vi ytterligare det sociala kontrakt som utgör de västerländska demokratiernas grundval. Mittfårans politiska ledare har en stenig väg framför sig. De behöver kampanda och måste visa att de tror på sin sak. De får varken ge efter för självbelåtenhet eller ge sig in i ett långt utdraget återtåg. Detta är ett slag som måste vinnas.”
Beethoven omprövade sina ståndpunkter när han blev besviken på en revolutionär som blev tyrann. Hans sista symfoni, nr 9, använder Friedrich Schillers ode ”An die Freude” – Till glädjen i den sista satsen, och blir därmed ett testamente om frihet och broderskap som vägen framåt för människan.
Dessa teman får vi som kristna och kyrka aldrig vika ifrån. De populistiska, nynazistiska, sverigedemokratiska förenklingarna och uttryck för människoförakt får vi aldrig ge efter för. Vår varma fromhet är ingen flykt från verkligheten. Vi behöver själva arbeta och samtidigt be för alla människor av god vilja – oavsett tro – som kämpar för alla människors lika värde, för barnens och kvinnornas rättigheter, för fred och frihet åt alla folk. Herre förbarma dig – Kyrie eleison!
Vi ber den bön som fått Fransiscus namn:
O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.
O gudomlige Mästare, låt mig sträva inte så mycket
efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.
Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.